Idag har det varit en relativt bra dag. Jag har bakat åt min syster och hennes familj, och tvättat klädseln till bilbarnstolen som han använt. Jag fick veta att han utvecklade en sorts kärlek till stolen, under den korta tid han hann använda den. Först var det en fajt varje gång han skulle sitta i den, men sedan var det bara där han skulle sitta. Och spännas fast. Han höll även ögonen på övriga familjen så att de spände fast sig. Ordning och reda!

"Normalt" är jag väl ingen som direkt tror på gudar och annat sånt, även om jag är mörkrädd. Men ibland blir jag som övertygad om att det finns något mer. Nu har minstingen som blir tre månader den 10  augusti, börjat tokjollra. Några veckor tidigare än "normalt" kanske, men "bu" var ett återkommande ord hos vår älskade tvååring. Idag hade lillebror fått fram ett "bu". Man kanske hör det man vill höra. Larvigt? Säkert för en utomstående. För oss - ett självklart "tecken" eller vad man kan säga. Han är så himla med! Vaken och ska titta.

Efter att jag lagt våra ungar åkte jag tillbaka, då min mamma och min andra syster med sambo var på besök. Det spekulerades om drömmar som pappan hade, varför minstingen inte ska heta efter deras farfar (som pojken gjorde, vi tyckte att farfadern lånat tillräckligt), psalmer och minnen. Det var sådär jobbigt trevligt, vi kunde halvgrina och skratta om vartannat. Det är så skönt att inte måsta visa upp någon sorts stark sida, som jag helt saknar. Ibland kan jag bli rationell, men då har jag någon sorts grepp om situationen. Nu är allt bara kaos. Och hur många gånger ska man inte säga fel namn? Jag hoppas att ni förlåter mig för alla mina felsägningar, jag får ångest varje gång.

Storebror och storasystrar - jag tänker på er precis hela tiden. Hälsa det till dem, om de inte läser det här.

Men vi har i alla fall lov att gifta oss i kyrkan nästa sommar, där begravningsakten är tänkt att vara.

Glöm inte flytvästen och att säga att ni älskar varandra, även om det inte alltid känns så!