Jo, det kan bli lite knasigt när man har bråttom att läsa tidningen! Det hade min sambo i morse och en kull stövarvalpar var helt plötsligt något annat...

Idag var första gången vi åkte till stugan efter att vår nyfikna pojke som var hungrig på livet blev en Ängel. Det knöt sig i magen ju närmare vi kom, men det gick förvånansvärt bra att komma dit. Vi värmde lite lunch och plockade sedan lite mask för att åka ut med båten och meta lite. Dottern fick fisk efter bara några sekunder och halade upp en ganska fin abborre. Sedan var det bara småfisk så vi åkte en sväng med båten. 3 meter från land tog bensinen slut så vi hade lite tur!

När vi kom tillbaka hade min syster och hennes familj kommit och då blev det ganska känslosamt. Jag satt med den äldsta systern till Ängeln på soffan och bara höll om henne en stund. Jag skulle vilja vara hos dem hela tiden och bara hålla om dem, men det är praktiskt ganska svårt.

Efter en tung start på deras vistelse kunde vi ändå sitta och prata och skratta tillsammans. Jag beundrar deras styrka oerhört.

Något helt annat: dagens invägning var på 75,5 och min bil står kvar på gården. Någon som behöver reservdelar till en toyota corolla 1,6 sedan? Min är årsmodell -90 så att ni vet hur delarna ser ut. Oljetanken åkte på morgonen samma dag som annonsen var i tidningen. I morgon blir det noliamässan och kanske lite löpning.

Nu: dusch

Jag var helt slut igår. Somnade halv tio i soffan och jag hade knappt igång datorn på hela dagen. Det var faktiskt riktigt skönt!

Hur går det då? Jo, det går bättre och bättre. Om jag inte behöver prata om Ängeln går det ganska bra. På jobbet har vi ganska fullt upp, även om allt inte sitter på plats riktigt än. Då är det ganska lätt att koppla bort livet utanför, om man kan säga så. Igår smet vi några minuter från jobbet och handlade lite. I en av de två affärer vi var in i fanns det badpooler och det knöt sig i magen på mig. Det känns helt overkligt att folk köper såna när jag vet vad som kan hända! Det är så overkligt att jag inte ens kan förstå det själv, allt som hänt.

Jag pratade med syster idag igen och det var ganska jobbigt för dem när vi började prata om stugan. Vi ska försöka ta oss dit i morrn och sedan på nolia på söndag. Det kommer nog att bli jobbigt, men samtidigt skönt. Jag har inte varit där något på två veckor.

Pappa hämtade mig igår och idag på väg in till jobbet. Då har jag liksom inget annat val än att springa hem. Idag sket sig mina planer, men jag hade verkligen behövt springa idag! Skrov till lunch och pizza till middag, hemgjord iofs men ändå... Sedan PMS-choklad på det... Och så fick jag skjuts hem av en jobbarkompis då det blev lite brådis till maten. Till veckan börjar jag 8 och då kanske det blir lite mer löpning. Igår sprang jag hem på under 21 minuter! Känns jäkla bra, och det var jobbigt, men jag var inte slut! Det betyder att jag kan springa lite fortare nästa gång.

Håller på att kika lite på en sponsors hemsida till en bekant till oss. Kärar ner mig i lite solbrillor, kepsar och tröjor!

Näni, nu kallar kudden. Jag längtade tillbaka redan när jag klev upp i morse!

God natt   

Jag vaknade i morse, och så var den dan förstörd... Nä, så farligt var det inte. Lätt hormonell, det jävlas lite på jobbet och så sorgen efter Ängeln.

Vi får en välda massa loopar som ska tryckas, men när vi ska blinda och fixa ventiler och grejor så är det ibland bara halvgjort. Tråkigt och onödigt. Efter att vi uppdaterat byggherren, eller vad man kan säga, om det idag hoppas vi på bättring i alla led så snart som möjligt.

Nu verkar det även som att vi ska gå dagtid ett par veckor till, och jag hoppas att jag kan jobba in Ungernveckan! Visst skulle jag ha råd att vara ledig en vecka, men det känns jäkla onödigt. Måste ta det med drift- och platscheferna...

PMS = godis. Jag ska jogga hem i morgon och på fredag. Kan det kanske jämna ut sig lite? Min mage har en tendens att strejka när jag jobbar, så lite lösande på det?! Världsliga problem...

Idag fattades ett tufft men kanske nödvändigt beslut om Ängeln. Ett sista farväl är sagt. På sätt och vis är det skönt, omän ofattbart. Ängeln och hans mamma och pappa kommer att dela grav när tiden kommer för det. Förhoppningsvis får syskonen egna familjer som de kan vila med, annars hoppas jag att de också får plats hos mamman och pappan. Undrar när jag inte kommer att gråta när jag pratar med vår syster?

Jag vet liksom inte vad jag ska skriva, och ibland kanske det oskrivna ordet är bäst?

Ta hand om er och ge varandra en lång kram innan ni somnar.

Idag var första dagen på jobbet sedan olyckan. Det var ganska skönt att jobba, att få något att göra och tänka på något annat. Men att träffa mina jobbarkompisar var ganska jobbigt. Min skiftkollega fick veta först av alla, och där fick jag även mest omtanke, eller vad man kan säga. Ibland känns det skönt att vara tjej och då är det liksom mer "tillåtet" att gråta lite här och där.

För min syster och hennes familj har det varit jobbigt idag, men de har ätit middag hos vår mamma och pappa och kunnat prata om lite annat än Ängeln. Han kommer alltid att finnas med oss i alla lägen, men för att orka med sorgen måste man tillåta sig att skratta också. Tack kära äldsta syster och sambo! Ni ställer verkligen upp utan en tanke på er själva. Jag hoppas att ni tar hjälp av varandra. Ni är värda en extra stjärna i himlen!

Min aptit har börjat smyga sig tillbaka, och så även godissuget. Vågen kommer säkert att ticka upp igen, men det känns som världsliga problem.

I morgon är det långdag på jobbet. Verkar som att det blir mer att göra, det är en massa småfix kvar innan det är dags för provtryckning.

Ta hand om er

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Det har varit en hyfsad dag, men ändå en av de värre.

Vi samlades strax före 12 utanför sjukhuskyrkan på PÄS. För mig var det sista gången jag fick se vår lilla ängel. Så himla fin, men idag var han nedbäddad i kistan. Det var som så definitivt på något sätt. Våra barn hade målat i små målarböcker, och sonen hade även ritat familjens bil och husvagn. De skickade till och med kritor så att vår ängel skulle ha något att göra! Jag ställde mig på knä vid kistan och visade honom boken och bläddrade i den, det kändes så naturligt att göra det. Hur ska han annars kunna se??

Innan jag åkte dit, var jag med våra barn till deras farmor och farfar. Innan vi kommer tid säger sonen " när Ängeln är i himlen, då lever han lite". Ett barns underbara spontana logik! Ibland förundras jag över hur han tänker, och det kommer som hela tiden! I torsdags kväll, jag hade berättat vad som hänt på morgonen, så säger han att när ett hjärta slutar så, då kan ett annat börja. Det var nästan kusligt, för när det hade hänt och änglaföräldrarna var på väg hem från Sunderbyn mötte de ett par som var på väg in till förlossningen. Det hjärtat hade börjat slå långt innan, men hur var det nu med de där tecknena igen? Larviga för utomstående, men så självklara för oss.

Jag har faktiskt varit iväg och tränat idag. Jag tog mig igenom ett pumppass utan att egentligen vara där. Så okoncentrerad, men jag tror att jag ökade lite vikter sedan förra gången. Nu var det länge sedan jag var och tränade innan dess, så det kanske inte är så konstigt... Eller var det vår ängel som gav mig kraft?

Idag har det varit en relativt bra dag. Jag har bakat åt min syster och hennes familj, och tvättat klädseln till bilbarnstolen som han använt. Jag fick veta att han utvecklade en sorts kärlek till stolen, under den korta tid han hann använda den. Först var det en fajt varje gång han skulle sitta i den, men sedan var det bara där han skulle sitta. Och spännas fast. Han höll även ögonen på övriga familjen så att de spände fast sig. Ordning och reda!

"Normalt" är jag väl ingen som direkt tror på gudar och annat sånt, även om jag är mörkrädd. Men ibland blir jag som övertygad om att det finns något mer. Nu har minstingen som blir tre månader den 10  augusti, börjat tokjollra. Några veckor tidigare än "normalt" kanske, men "bu" var ett återkommande ord hos vår älskade tvååring. Idag hade lillebror fått fram ett "bu". Man kanske hör det man vill höra. Larvigt? Säkert för en utomstående. För oss - ett självklart "tecken" eller vad man kan säga. Han är så himla med! Vaken och ska titta.

Efter att jag lagt våra ungar åkte jag tillbaka, då min mamma och min andra syster med sambo var på besök. Det spekulerades om drömmar som pappan hade, varför minstingen inte ska heta efter deras farfar (som pojken gjorde, vi tyckte att farfadern lånat tillräckligt), psalmer och minnen. Det var sådär jobbigt trevligt, vi kunde halvgrina och skratta om vartannat. Det är så skönt att inte måsta visa upp någon sorts stark sida, som jag helt saknar. Ibland kan jag bli rationell, men då har jag någon sorts grepp om situationen. Nu är allt bara kaos. Och hur många gånger ska man inte säga fel namn? Jag hoppas att ni förlåter mig för alla mina felsägningar, jag får ångest varje gång.

Storebror och storasystrar - jag tänker på er precis hela tiden. Hälsa det till dem, om de inte läser det här.

Men vi har i alla fall lov att gifta oss i kyrkan nästa sommar, där begravningsakten är tänkt att vara.

Glöm inte flytvästen och att säga att ni älskar varandra, även om det inte alltid känns så!