Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Det har varit en hyfsad dag, men ändå en av de värre.

Vi samlades strax före 12 utanför sjukhuskyrkan på PÄS. För mig var det sista gången jag fick se vår lilla ängel. Så himla fin, men idag var han nedbäddad i kistan. Det var som så definitivt på något sätt. Våra barn hade målat i små målarböcker, och sonen hade även ritat familjens bil och husvagn. De skickade till och med kritor så att vår ängel skulle ha något att göra! Jag ställde mig på knä vid kistan och visade honom boken och bläddrade i den, det kändes så naturligt att göra det. Hur ska han annars kunna se??

Innan jag åkte dit, var jag med våra barn till deras farmor och farfar. Innan vi kommer tid säger sonen " när Ängeln är i himlen, då lever han lite". Ett barns underbara spontana logik! Ibland förundras jag över hur han tänker, och det kommer som hela tiden! I torsdags kväll, jag hade berättat vad som hänt på morgonen, så säger han att när ett hjärta slutar så, då kan ett annat börja. Det var nästan kusligt, för när det hade hänt och änglaföräldrarna var på väg hem från Sunderbyn mötte de ett par som var på väg in till förlossningen. Det hjärtat hade börjat slå långt innan, men hur var det nu med de där tecknena igen? Larviga för utomstående, men så självklara för oss.

Jag har faktiskt varit iväg och tränat idag. Jag tog mig igenom ett pumppass utan att egentligen vara där. Så okoncentrerad, men jag tror att jag ökade lite vikter sedan förra gången. Nu var det länge sedan jag var och tränade innan dess, så det kanske inte är så konstigt... Eller var det vår ängel som gav mig kraft?