Jag vaknade i morse, och så var den dan förstörd... Nä, så farligt var det inte. Lätt hormonell, det jävlas lite på jobbet och så sorgen efter Ängeln.

Vi får en välda massa loopar som ska tryckas, men när vi ska blinda och fixa ventiler och grejor så är det ibland bara halvgjort. Tråkigt och onödigt. Efter att vi uppdaterat byggherren, eller vad man kan säga, om det idag hoppas vi på bättring i alla led så snart som möjligt.

Nu verkar det även som att vi ska gå dagtid ett par veckor till, och jag hoppas att jag kan jobba in Ungernveckan! Visst skulle jag ha råd att vara ledig en vecka, men det känns jäkla onödigt. Måste ta det med drift- och platscheferna...

PMS = godis. Jag ska jogga hem i morgon och på fredag. Kan det kanske jämna ut sig lite? Min mage har en tendens att strejka när jag jobbar, så lite lösande på det?! Världsliga problem...

Idag fattades ett tufft men kanske nödvändigt beslut om Ängeln. Ett sista farväl är sagt. På sätt och vis är det skönt, omän ofattbart. Ängeln och hans mamma och pappa kommer att dela grav när tiden kommer för det. Förhoppningsvis får syskonen egna familjer som de kan vila med, annars hoppas jag att de också får plats hos mamman och pappan. Undrar när jag inte kommer att gråta när jag pratar med vår syster?

Jag vet liksom inte vad jag ska skriva, och ibland kanske det oskrivna ordet är bäst?

Ta hand om er och ge varandra en lång kram innan ni somnar.