Först vill jag hälsa några nya välkomna till min blogg. Sedan Änglamamman länkat på en community har jag idag haft över 200 läsare. Vad tråkigt att ni hittat hit egentligen, men ni är alla välkomna.

Sonen har varit på kalas idag, och jag och dottern passade på att åka till stan för att handla lite födelsedagspresenter, toapapper (som inte fanns, fler som är nödiga tydligen!) och en lykta och ett ljus att ställa vid graven. På affären träffade jag syster och Ängelns äldsta syster, och vi hittade jättefina lyktor och ljus att ställa i.

Inne i stan hittade jag även lampor som ungarna kan ha som sänglampor, och så har vi bytt ut den de hade hängandes i ena hörnet av rummet. Snabba ryck iväg för att hinna hämta sonen på kalaset, och vi kom precis i tid!

Innan vi åkte iväg för att äta surströmming och fira min pappa åkte vi förbi graven med lyktorna och tände ljusen. Nu vet vi att Ängeln inte har det mörkt i alla fall. Han fryser inte heller, med mössa, jacka, strumpor, täcke och favoritfilten. Om det är dåligt väder, som vi hade idag, kan han alltid måla lite i böckerna våra barn skickade med. När det är fint väder kan han spela fotboll med farfar. När vi skulle gå därifrån hade barnen massor att berätta och fråga massor med saker, och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det bara kom, och jag kunde inte göra något. Det var så skönt!

När vi kom till mina föräldrar pratade vi en stund och sedan berättar mamma om när hon stod och diskade idag. Det var några tårtfat och burkar som vi använde igår. När hon skulle ställa upp dem på diskstället ramlade de ner på golvet flera gånger. Till slut sa hon "John, mormor orkar inte busa nu" och sedan blev det lugnt. Jag blir alldeles matt...

Pappan berättade om när de varit till graven en stund och gjort fint, och gick tillbaka till bilen. Då kom det en ekorre och klättrade ner från ett träd framför bilen, och den sprang inte iväg, utan stannade och tittade på dem. Pigg och nyfiken! Man ser saker överallt. Det känns både skrämmande och bra på samma gång. Som att han vill berätta att han trots allt har det bra.

Till slut blev det en fin kväll, med prat om allt möjligt, och en liten bebbe som stjäl föreställningen. Vi vinkade godnatt till "Johnnen" när vi åkte förbi honom, och det kändes lite jobbigt men bra på samma gång. Nu har man en plats i alla fall. 

Kram på er